äntligen kom den!!

Kent skivan... jiiippiii! som jag har längtat...

Jag fick hem den i fredags, blev lite förvånad eftersom den inte officiellt skulle släppas förrens idag (onsdag). Jag fick lite fjärilar i magen när jag öppnade paketet... och en sån där skön myskänsla i kroppen, med ett stor leende och lite fnissandes gick jag och med största vördnad satte skivan i CD spelaren. Full av förväntan satte jag mig ner i soffan och tryckte på "play". Och ut kommer något bekant men ändå inte.. det kändes rätt... men ovant.. syntpoppigt..?! men med det igenkännande och genomarbetade Kent-draget. Hmmmm tänkte jag, den här måste lyssnas in och smältas, kanske mer än de tidigare skivorna... fast å andra sidan, jag behöver alltid göra det med Kents skivor, bara att jag har hunnit glömma det, för nu känns ju de tidigare skivorna helt underbart lysande och självklara. Det är som att bygga en vänskap, först är man lite avvaktande och tar in för att se vad det här är för en, och sen när man gillar det man ser växer relationen tills det att man känner sig helt naturlig och självklar med den andre, så är Kents skivor för mig. Underbart komplexa. I måndags morse hade jag bara 2 klara favoriter på CDn (sånna som jag måste lyssna på om och om igen), men nu har det redan vuxit till 5-6 eller 7 st... och några "bubblare" som snart tar sig in på topplistan.

Det som gör mig extra lycklig (förutom texterna och musiken) är ju Jocke Bergs röst, och på den här skivan låter han mindre gnällig (för att citera Jörgen) och jag tycker även mer kärleksfull fast med inslag av pubertalt trots (lyssna på "Ingenting" och "Generation ex").. Det är som att följa Jocke (Kent) med blicken bakåt i tiden, att se på tonårstiden med ett vuxet perspektiv, vissa värderingar finns kvar och kommer säkert alltid göra det, men nu har vi accepterat att så här är det och det är inget att göra något åt (lyssna på "Vy från ett luftslott" och "Elefanter"). Känslan finns kvar men inte lika mycket trots, en slags förlikning.
Skivan känns mogen men fortfarande finns sarkasmen, samhällskritiken, självironin och den underbara poesin. Det vackra flödet... Den varma tråden.

Det är inte mycket musik som får mitt hjärta att svälla av lycka och som går rakt in i själen, men Kent lyckas alltid (förr eller senare), och även den här skivan har gjort sitt efterlängtade intåg i mitt inre.

Jag upptäckte ju Kent väldigt sent i livet... Och det tack vare José aka Kung Guvo.. så tack min vän! (bli inte fööööör kaxig nu! *asg*)